The end
För exakt sex månader sedan på dagen anlände jag till Sydney, Australien för att vara au pair åt en svensk familj i Caringbah. Förväntningarna var skyhöga, allt skulle bli så bra och jag hade äntligen tagit steget och kommit iväg från Västervik.
De första veckorna var jobbiga - att komma till en ny familj, så olik sin egna, och att ha sin egna familj på andra sidan jordklotet med tio timmars tidsskillnad. Det var riktigt jobbigt.
Jag kände väl också rätt tidigt att au pair inte var något för mig, men jag stretade på för jag skulle aldrig våga säga till att jag inte trivdes. Jag träffade Clara, som jag har hängt med nästan konstant sedan jag kom hit, och jag får tacka gudarna för att jag träffade henne för hade jag inte hittat någon "fast" kompis så att säga hade jag nog gått under totalt här. Hon har varit min tillflykt när jag har varit för trött på familjen, min trogna vapendragare.
Jag ska inte ljuga och säga att allt har varit toppen. Det har varit många svackor här, minst tre total breakdowns där jag har gråtit tills det inte har funnits mer tårar att gråta - men, det har också varit bra, riktigt bra, emellanåt.
Jag har upplevt så mycket här, sett så många nya saker, växt som person, blivit mer självständig och världsvan skulle jag till och med vilja tillägga. Och trots att au pairandet har för det mesta varit en riktig pina har det ändå varit lärorikt och en bra erfarenhet (jag kommer dock aldrig göra det igen).
Att nu lämna Caringbah, Cronulla och Sydney kommer kännas konstigt. Det kommer vara konstigt att inte ha en fast punkt, att inte bo i något hus längre. Att inte, en tidig lördagsförmiddag, gå på Cronullas gågata ner mot stranden för att möta Clara och hänga där i ett par timmar. Att inte sätta sig i bilen och åka till Marrickville och spela innebandy på torsdagskvällar. Att inte ta tåget klockan åtta en lördagkväll för att gå ut i stan, för att sedan sätta sig på nattbussen hem klockan halv fem och slockna tillsammans i Claras säng. Att inte ha en garderob att hänga kläder i, att inte ha en egen säng och att inte ha ett fullt skafferi och kylskåp där man kan ta vad som helst...
Ja, jag kommer sakna mycket, absolut. Men jag tror också att resandet kommer ge mig en hel del och det är definitvt något jag vill göra. Nya äventyr väntar, och det ser jag fram emot!